När söndagen den 30/4 led mot kväll avtog successivt den isande vinden och kvällen blev lugn med näst intill stiltje och med en fin solnedgång. Men temperaturen var endast 6 grader och sjönk sakta ner mot endast ett par plusgrader. En stor skara valborgsfirande, påpälsade, tog sig dock till Själsö hamn både vandrande till fots och med bil. Kanske var det nytt rekord för antalet deltagandet i valborgsfirandet i Själsö med uppskattningsvis omkring 300 personer.
En stor hög med trädgårdsavfall väntade på att antändas men innan det var dags kunde Antonia Baumert hälsa alla välkomna till årets valborgsfirande som sedvanligt hölls i Själsö hamn med Själsö Hamnförening som arrangör. Antonia, ordförande i föreningen, presenterade sedan årets talare, Susanne Carlsten och Johanna Pietikäinen, som båda jobbar på Brucebo.
Susanne och Johanna framförde växelvis och förtjänstfullt årets tal som en dialog där Susanne berättade om Brucebo och Johanna uppehöll sig om våren och vårens återkomst. Susanne presenterade, på ett lite underfundigt sätt, Brucebo och konstnärsparet som skapade Brucebo. Mannen som kom från fjärran land och ville ”bliva gotländsk for ever” och kvinnan som öppnade sitt hem för alla, kungliga, konstnärsvänner, gotlänningar, skälsöbor, grannar, förbipasserande. Konstnärsparet var förstås William och Caroline Bruce. Johanna utvecklade tankar om våren och knöt fiffigt ihop dialogen genom att bl.a. berätta att de själva, som så många andra som kommit till Gotland som främlingar, blivit förtjusta i ön och hoppades stanna ”for ever”. Ett mycket uppskattat tal som drog ner stora applåder.
Sedan var det dags för Martin Ginzel att sätta fart på majbrasan. Och det behövdes verkligen en värmekälla i den bistra kvällskylan. Åskådarna kunde nu placera sig på lagom avstånd från elden för att hålla värmen.
Väl uppvärmda var det dags för allsång. Med flera duktiga sångare som anförde allsången, Therese Sonehag, Per Malmqvist, Arne Strandänger och Marianne Wessman, för att nämna några, och med större delen av besökarna klingade så de gamla välkända sångerna ut över nejden: Vintern rasar ut, Ja det är våren, Ut i vår hage och Alla fåglar kommit re’n. Nu borde väl våren vara på väg?
Morgonen dagen efter återstod endast en rykande stor askhög av svårbrännbart innehåll som behövde hjälp med att brinna upp ordentligt.
Och dagen till ära, våren verkade faktiskt vara på väg.
G APPELQUIST